På internet går det inflation i språkpoliser: godhjärtade själar som vill öka språkkunnigheten … genom att lyfta andras språkfel på internet. Det kan vara allt ifrån att grämas åt en felstavning i ett debattinlägg till att skriva en spydig kommentar till Tove, 16, som bjuder in till ”examens firande” i ett statusmeddelande. Sluta särskriva, skitunge!
(Efter den kommentaren var Toves mamma tyvärr inte längre välkommen på kalaset. Otack är världens lön.)
Språkvetare är gärna väldigt tillåtande (eller åtminstone förlåtande) med den här sortens språkbruk, men det betyder inte att vi inte också kan vara språkpoliser; tvärtom är vi väldigt bra på det. När jag inte skriver roliga tidningstexter lever också jag för att tala om för andra vad de har gjort för språkfel (ibland får jag betalt för det, fast ibland gör jag det bara av mitt hjärtas godhet). Korrekturläsning är en ädel, om än lite otacksam, uppgift som kräver att man utnyttjar alla sina kunskaper om vad som är rätt och fel i språket, till exempel när det borde stå sin och när det borde stå hens, hans eller hennes. Småsaker kanske, men Gud finns i detaljerna. Bra korrekturläsning kan ta en text som är svulstig, svårbegriplig och full av språkfel – och göra den till en text som är svulstig, svårbegriplig och fri från språkfel.
För korrekturläsningens svaghet är att den inte får göra stora ingrepp i texter, inte ens de som är oläsliga. Det skulle ta för mycket tid, men också korsa gränserna för vad som är etiskt acceptabelt: att skriva om någon annans text från grunden är inte okej (spelar ingen roll att den blir mycket bättre när den slutat kritisera mitt parti). Bara skribenten kan påverka textens läsbarhet, men tyvärr lär skolorna sällan ut hur man skriver bra texter. Det är mycket lättare att lära ut och in språkregler om det som är ”rätt och fel”. Språkvetaren Steven Pinker skrev nyligen i The Guardian om när det här dras till sin spets: hans redaktör hade rättat språkligheter som inte alls var fel i sitt sammanhang, så att texten faktiskt blev sämre.
Alltså ser vi inte bara dåliga texter, men också dåliga rättningar som bara åtgärdar de simpla problemen men missar det viktiga. Och riktiga korrekturläsare får inte ens ändra det som gör en text bra.
Däremot får, och bör, korrekturläsare kontrollera fakta och källhänvisning. En noggrann korrekturläsning skulle kanske avslöja att sista meningen i tredje stycket ovan är stulen från Steven Pinkers artikel. Och att förhindra missförstånd och plagiat är en synnerligen ädel uppgift.
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
